föreläsningssuccé och flygångest
Avslutade min finfina föreläsningsturné igår. I måndag var jag i Tällberg och föreläste på en lärarkonferens och sedan i Falun hos en klass gymnasieelever som gick sitt första år på mediaprogrammet. Tisdag höll jag 3 föreläsningar på Norrtullsskolan ute på väddö, årskurs 7, 8 och 9. Och igår var jag på Strömbäcks folkhögskola här utanför Umeå. Alla föreläsningar gick jätte bra, och jag fick otroligt fina kommentarer som lagt sig som balsam för själen och motiverar mig att fortsätta med allt det här. Fast jag behöver egentligen inte så mycket motivation utifrån tror jag, jag har nog själv så att det räcker. Det är så otroligt roligt och intressant. Jag tror att jag lär mig precis lika mycket som de som lyssnar på mig. Har nästan känt mig lite som en scandinavisk Al gore, kände mig nog särskilt som honom när jag var tvungen att flyga mellan Sthlm och Umeå i tisdags för att hinna hem till föreläsningen här utanför Umeå. Var även tvungen att ta Taxi mellan Väddö och Norrtälje för att hinna med en buss som tog mig till flyget. Fylld av flyg- och bilångest men jag hann dock i tid till föreläsningen. Träffade en störtskön amerikans vaktmästare som bestämt sig för att aldrig flyga mer. Så nästa gång han åker och hälsar på sin mamma i USA så tar han båt.
Imorgon åker jag till fjällen. För att uppleva sista vintervädret. Har nämligen fått mitt resedatum för Kenya, den 4 maj bär det av, till en ekologisk gård vid (eller i princip så ligger det i victoriasjön). För att jobba som volontär med odling och i skolan för hemlösa barn som familjen driver. Det känns otroligt spännande. Sedan efter en månad så möter jag upp en grupp från Rättvisemärkt och kommer att åka runt och besöka Rättvisemärkta producenter i 8 dagar.
Jag har fått en förfrågan på 350 böcker. Det känns häftigt.
Sista tryckningen är slutsåld. V 17 trycker jag upp fler.
Nu har jag varit vaken alldeles för länge. och klivit upp alldeles för tidigt kanske.
Fjaskväder och föreläsningar
Jag såg en mask idag, en död mask, i en vattenpöl efter gårdagens regn. Regn den sista mars i Umeå, västerbotten. Fjaskväder! Idag ligger Londondimman tjock över Umeå. Grönt gräs kryper fram och asfalten får vårkänslorna att börja smyg spritta i hela kroppen. Dock minst en månad för tidigt. Såhär brukar jag annars känna tidigast runt valborgsmässoafton.
Jag funderar på att åka ned till Göteborg på Camino venue#2-HÄLSA som är fredag-lördag. Vore härligt att få vistas i ett hav av inspiration och "likasinnade" (vilket jag tycker är ett jäkligt dåligt uttryck som jag skäms lite för att använda, jag vet egentligen inte ens vad jag menar med det, eller jo det vet jag visst, människor som jobbar inom samma område). Sedan ska jag hålla föreläsningar i Falun, Tällberg och på Väddö den 7:e och 8:e april. Plus en i Strömbäck här utanför Umeå den 9:e april. Det känns riktigt kul. Finns nog få saker som ger en sådan adrenalinkick som att stå och prata framför allt från 2 till 1000 par förväntansfulla (och säkert vissa oförväntansfulla) ögon.
Deppträsket VS endorfinerna
Sitter ute på altan i solen. En fluga kryper omkring på dataskärmen. Börjar det kanske bli vår? Det får gärna vara sol, solen är underbar. men i mars så är solen och minusgrader underbara tillsammans. Idag är det minusgrader.
Skönt.
Det är lustigt hur man kan dra ner sig själv i ett pessimistiskt depparträsk, egentligen helt utan anledning. Jag är frisk och omges av underbara människor. Vädret är vackert och jag är en helt fri människa. Men sedan igår så har jag gått runt och varit så otroligt irriterad, ledsen, ensam och förbannad. Det börjar släppa nu, har suttit och tankat endorfiner i solen hela morgon. fräknar och d-vitamin, lite mörk choklad på det här så ska jag väl ha handskats med och tagit mig upp från mitt tillfälliga depparträsk. Det ironiska också är att när man (nej jag bör skriva jag här, jag vet inte hur andra handskas med sina träsk) väl råkar hamna i träsket så känns det som att det kommer att vara för alltid. Jag ger liksom tillfälligt upp alla mina planer och drömmar och går ner mig totalt. Kastar nästan in handduken och tänker att ingenting spelar någon roll. Vilket inte alls är vad jag egentligen tror och lever efter. Allt spelar någon roll. Men jag kanske behöver lite deppighet mitt i all lycka och positivitet. Då blir det glada lite extra glatt när det kommer efter några timmar/dygn i deppträsket. Nu har det som sagt börjat rinna av mig. Jag känner hur meningen med saker och ting sakta men säkert kommer tillbaka och lusten till allt kryper in i ryggraden på mig igen.
Skönt.
Jag funderar över hur jag ska bära mig åt för att finansiera min nästa tryckningen av boken. Skulle vilja trycka ca 1000 böcker, satsa på riktigt. inte bara 100 åt gången eftersom jag får in pengar från försäljningen av böckerna. Sprida böckerna rejält så att de inte undgår en själ, få in buskapet i varje liten människa. Tur att jag lever där jag gör så att det finns möjligheterna att söka bidrag och sponsorer lite överallt. Att jag har möjligheterna, tillskillnad från många andra.
Skönt.
Har någon tips på var jag skulle kunna vända mig för att lyckas finansiera en stor tryckning så hojta gärna till.
Ta vara på er dag idag.
Lycklighet
En vanlig hälsningsfras i indien: Är du lycklig idag?
minus trettiotre grader och solsken
Jag befinner mig i paradiset.
Vaknar kl sju på morgonen av att solen skiner in genom fönstret. Termometern visar -30,9 grader, näshåren fryser ihop och varmluftsmolnen från mina andetag är många. Dagarna är fyllda av fjällaktiviteter och solskenet får fräknarna att odlas för fullt i hela mitt ansikte. Nätterna lyses upp av den vackraste fullmåne jag sett på länge och norrskenet spelar på himlen. Om kvällarna spelar vi världens roligaste sällskapsspel och eldar huset varmt inför de iskalla nätterna som gör att vattnet i huset fryser. När pappa klev upp och eldade inatt visade termometern -33 grader. Våra kroppar är möra efter att ha kastat sig upp och ner för fjällen hela dagarna och vi belönar dem med bastu,påskgodis och soffmys.
Såhär ska en påsk vara.
Såhär ska en vinter vara.
Det tar emot att åka härifrån imorgon.
Vaknar kl sju på morgonen av att solen skiner in genom fönstret. Termometern visar -30,9 grader, näshåren fryser ihop och varmluftsmolnen från mina andetag är många. Dagarna är fyllda av fjällaktiviteter och solskenet får fräknarna att odlas för fullt i hela mitt ansikte. Nätterna lyses upp av den vackraste fullmåne jag sett på länge och norrskenet spelar på himlen. Om kvällarna spelar vi världens roligaste sällskapsspel och eldar huset varmt inför de iskalla nätterna som gör att vattnet i huset fryser. När pappa klev upp och eldade inatt visade termometern -33 grader. Våra kroppar är möra efter att ha kastat sig upp och ner för fjällen hela dagarna och vi belönar dem med bastu,påskgodis och soffmys.
Såhär ska en påsk vara.
Såhär ska en vinter vara.
Det tar emot att åka härifrån imorgon.
ekoägg och skaparlust
Jag tänkte skänka ett stort tack till Marc och Maria som är för underbara och hjälper mig att snygga till allt i min tillvaro. Tack så jäkla mycket, babes!
Nu börjar det ordna upp sig med saker och ting och skaparlusten bara kryper i fingrarna.
Ska ta och sätta mig och undersöka lite miljövänliga tryckmöjligheter. Det bästa vore ju om tryckeriet här i Umeå var villiga att ta in miljöanpassade produkter för att trycka min bok. Kan kanske bli svårt men det kan vara värt att fråga dem så att dom märker att det finns ett intresse.
också tänkte jag bara säga en sak till såhär till påsk: EKOLOGISKA ÄGG.
Pusshej
www.nannymaja.se
Måsen och måsten.
"Hur kan det komma sig att det svåraste som finns är att få en fågel att förstå att han/hon är fri?"
Ur boken Måsen som bör läsas eller lyssnas på av alla. En mycket fin liten berättelse om Jonathan Livingstone Seagull.
"Vi dricker för mycket te. För mycket te bryggt av fjädrar som måsarna tappat. För mycket Mås-te"
Något sådant skriver Klas Hallberg i sin bok Hångla mer. Som för övrigt är en grym bok.
www.nannymaja.se
Dagens visdomsord och lycka.
if you woke up this morning with more health than illness, you are more blessed than the million who will not survive the week.
If you have food in your refrigerator, clothes on your back, a roof over your head, and a place to sleep, you are richer than 75 percent of this world.
If you have money in the bank or in your wallet, you are among the top 8 percent of the world´s wealthy.
If you hold up your head with a smile on your face and are truly thankful, you are blessed because the majority can, but most do not.
- Author unknown.
Jag mår som en lycklig människa.
Vem fan bryr sig?
Tacksamhet och inspiration
"Livskonsten är att uppskatta friskheten utan att först behöva bli sjuk".
Att uppskatta kärleken innan den försvinner.
Att uppskatta naturen innan vi förorenat den.
Att uppskatta djuren innan de är utrotningshotade.
Lyssna på Fredrik Häréns tal på svt.se (sök: kunskapen dag). En fantastisk människa och ett fantastiskt tal. Sverige och västvärlden är dock inte lika fantastisk.
En inspirations och tacksamhetsvåg kom plötsligt över mig. Jag ser fram emot miljöbyte och nytänkande.
Igårbitti och magiska vipsknäppningar.
Hittills 639 döda i Kenya. Dödssiffrorna fortsätter att stiga. Kofi Annan skulle på besök i fredags och försöka snacka lite vett i Odinga och Kibaki som sitter på sina rumpor och tjurar. Jag hoppas innerligt att dom löser det här.
Det skrämmer mig hur insatt jag är i denna fråga, inte för att jag är väldigt insatt och för att det gör ont i mig när jag läser om hur de plundrar flyktingbussar och dränker passagerarna i en flod utan för att det då slår mig hur mycket annat skit som pågår samtidigt som jag inte ens ägnar en tanke åt. Irak, Sydamerika, andra afrikanska länder, HIV/AIDS m.m m.m. Listan kan göras lång. Jag kräver inte av mig själv att hålla mig uppdaterat av precis allt som händer hela tiden men det slog mig bara hur lite man(jag) bryr sig, och hur fullt upp man(Jag) har med sig själv. Det är väl snarare det, jag bryr mig verkligen, men jag har så fullt upp med mig själv att annat sätts åt sidan och inte ägnas så mycket tid. Jag kan inte göra särskilt mycket åt Kenya konflikten heller, eller någon annan konflikt heller, förutom att försöka påverka de stora nissarna som har inflytande, gå med i en människorättsorganisation m.m. Men det stör mig, jag skulle vilja knäppa med mina magiska fingrarna också vips!.
Min kära lillbror invigde mig i ett nytt ord/uttryck idag, ett helt logiskt och självklart men samtidigt så främmande och oandvänt: Igårbitti.
Inga jävla aningar? och meningslösa/fulla nödvändigheter?
Jag vet inte.
Men plötsligt blev hela mina välplanerade tre månader ett tomt svart hål. Kenyaresan ställdes in pga oroligheterna efter valet den 27 dec. Två stora, rika, maktgiriga(det är kanske inte ett ord?), envisa kenyanska gubbar sitter och tjurar för att båda vill leda landet. De vägrar prata med varandra och utanför deras antagligen rätt stora hus med feta dörrar, skräckinjagande vakter och stora gröna gårdar så skjuter, bränner, hugger och dränker människorna varandra. Antingen har de fått betalt av någon av "presidenterna" eller så är det bara jävligt sura. De dödar varandra för att de kommer från olika folkgrupper. För eftersom den "dumme presidenten" kommer därifrån då är ju alla därifrån lika dumma i huvudet. Det fattar väl allihopa. Då har vi rätt att skjutas och eldas och huggas och dränkas.
(Och här hemma i Sverige sitter jag och spelar Rappakalja, går promenader och läser böcker.)
Vad är det vi sysslar med egentligen? Hur kan det bli såhär?
Jag vet inte.
Men alla mina lustar, inpirationer, längtanar, drömmar och viljor har tagit semester. Jag vill ingenting. Jo en sak vet jag, jag vill känna mig nödvändig (inte att 'åh jag är en värdelös människa' utan jag vill bara känna mig nödvändig, andvändbar, göra skillnad, göra någon glad, hjälpa någon (och inte promt rädda världen eller hitta ett botemedel mot HIV, vilket iof vore helt fantastiskt, utan det skulle räcka med att stå bakom en kassa och vara jätteglad och trevlig så att alla som möter mig i den kassan blir lite gladare än vad de var tidigare)). Kanske heter det jag längtar efter Jobb? jag vet inte. Jag vill nog inte jobba heller. Jag vill nog resa, men vad är det för nått nödvändigt?. eller vill jag ens resa, jag vill nog resa bort och jobba där, i en annan kultur i ett annat land med ett annat klimat och ett annat språk och andra människor.
Jag vet inte.
Men jag kanske håller på att kasta bort den person som jag älskar så väldigt högt. Eller så är det här jätte bra och klokt och "nyttigt?" och lärorikt...... att vi kastar bort varandra tillsammans??. "Bara vänner". Jag tror jag får omvärdera de orden så känns det kanskenoglite bättre.
Fast jag vet inte.
Jag vet iaf att det pirrar i min kropp samtidigt som jag är avdomnad av tristess, jag vet att jag gråter mycket men samtdigt känner mig väldigt glad och "nöjd?", jag vet att jag känner mig ensam men samtidigt väldigt älskad, jag vet att jag vill förändra men samtidigt har jag ingen ork. Det spelar ingen roll samtidigt som alla beslut är de viktigaste besluten i hela världen (tror jag knappast men iaf).
Herre min je vilken tragisk soppa jag just kladdat ner. Eller, jag vet inte?.
Jag går nog och lägger mig och skyller på sömnbrist.
Jag vet att
Jag har tid, jag har pengar, jag har intressen, jag har människor omkring mig som jag älskar och som älskar mig, jag har mig själv.
Jag har möjligheter.
Jag ska bara ta mig i kragen och inse detta.
Men plötsligt blev hela mina välplanerade tre månader ett tomt svart hål. Kenyaresan ställdes in pga oroligheterna efter valet den 27 dec. Två stora, rika, maktgiriga(det är kanske inte ett ord?), envisa kenyanska gubbar sitter och tjurar för att båda vill leda landet. De vägrar prata med varandra och utanför deras antagligen rätt stora hus med feta dörrar, skräckinjagande vakter och stora gröna gårdar så skjuter, bränner, hugger och dränker människorna varandra. Antingen har de fått betalt av någon av "presidenterna" eller så är det bara jävligt sura. De dödar varandra för att de kommer från olika folkgrupper. För eftersom den "dumme presidenten" kommer därifrån då är ju alla därifrån lika dumma i huvudet. Det fattar väl allihopa. Då har vi rätt att skjutas och eldas och huggas och dränkas.
(Och här hemma i Sverige sitter jag och spelar Rappakalja, går promenader och läser böcker.)
Vad är det vi sysslar med egentligen? Hur kan det bli såhär?
Jag vet inte.
Men alla mina lustar, inpirationer, längtanar, drömmar och viljor har tagit semester. Jag vill ingenting. Jo en sak vet jag, jag vill känna mig nödvändig (inte att 'åh jag är en värdelös människa' utan jag vill bara känna mig nödvändig, andvändbar, göra skillnad, göra någon glad, hjälpa någon (och inte promt rädda världen eller hitta ett botemedel mot HIV, vilket iof vore helt fantastiskt, utan det skulle räcka med att stå bakom en kassa och vara jätteglad och trevlig så att alla som möter mig i den kassan blir lite gladare än vad de var tidigare)). Kanske heter det jag längtar efter Jobb? jag vet inte. Jag vill nog inte jobba heller. Jag vill nog resa, men vad är det för nått nödvändigt?. eller vill jag ens resa, jag vill nog resa bort och jobba där, i en annan kultur i ett annat land med ett annat klimat och ett annat språk och andra människor.
Jag vet inte.
Men jag kanske håller på att kasta bort den person som jag älskar så väldigt högt. Eller så är det här jätte bra och klokt och "nyttigt?" och lärorikt...... att vi kastar bort varandra tillsammans??. "Bara vänner". Jag tror jag får omvärdera de orden så känns det kanskenoglite bättre.
Fast jag vet inte.
Jag vet iaf att det pirrar i min kropp samtidigt som jag är avdomnad av tristess, jag vet att jag gråter mycket men samtdigt känner mig väldigt glad och "nöjd?", jag vet att jag känner mig ensam men samtidigt väldigt älskad, jag vet att jag vill förändra men samtidigt har jag ingen ork. Det spelar ingen roll samtidigt som alla beslut är de viktigaste besluten i hela världen (tror jag knappast men iaf).
Herre min je vilken tragisk soppa jag just kladdat ner. Eller, jag vet inte?.
Jag går nog och lägger mig och skyller på sömnbrist.
Jag vet att
Jag har tid, jag har pengar, jag har intressen, jag har människor omkring mig som jag älskar och som älskar mig, jag har mig själv.
Jag har möjligheter.
Jag ska bara ta mig i kragen och inse detta.
Humlemat och borttappade hakor
Länge sedan nu. Det har hänt mycket.
Min mage är fortfarande ute och cyklar (efter någon väldigt främmande och otäck väg). Sitter förtilläfället och dricker pollen, ja pollen, jag vet, är inte det sådant som man (eller inte man, men många) är allergisk mot? (jag undrar just vad som händer om en pollenallergiker dricker det?) Jo det är det, små gula och några svarta pulver-kulor som ligger i en 200grams påse och ska förvaras i kylskåp 1 tsk rörs ut i vatten eller juice en gång/dag, OBS! ej varmt vatten (jag undrar just vad som hände då, min gissning är att värmen tar död på det som är bra, vad nu det är). Anledningen till att jag sitter här och dricker geting- och humlemat är att det påstås ska vara bra för immunförsvaret och det passar bra tycker jag att dricka och äta immunförsvars uppbyggande saker nu när jag fått svar på en del av alla tusen (inte tusen, då skulle jag ha varit väldigt svimfärdig och sängliggande, men många rör var det i alla fall) blodprov som jag tog för någon vecka sedan. Jag har tydligen sänkta blodplättar och vita blodkroppar, och dom vita blodpropparna har med immunförsvaret att göra (detta stod det dock inte i brevet från läkare Mårten, det var mest oförståligt, jag kanske ska utbilda mig till läkare bara för att skriva vettiga brev som folk förstår, och inte dessa gissningsmeddelanden som likagärna skulle kunna vara morsekoder). Känns som att jag testat och testar allt som som går, skulle någon säga till mig att jag varje morgon skulle klättra över vårt hyreshus samtidigt som jag jonglerade med åtta ägg och räknade baklänges från femhundrasextiosju till noll (och förstör jag äggen eller tappar räkningen så måste jag klättra ned och göra om det) så skulle jag inte förvånas över om jag gjorde det (först måste jag dock lära mig att jonglera, och klättra bra, räkningen skulle jag nog klara av). Har haft konstant illamående i två dagar nu och igår hade jag alldeles för hög feber.
Jag har förövrigt sagt upp mig från mitt jobb, det känns skönt. Mycket skönt. Jag saknar människorna, fast dom har jag ju kvar.
Nu ska jag skriva ett bra tal på 15 min som ska få alla onsdagslyssnare att tappa hakan, fyllas av inspiration och jävlaranamma och kanske till och med fälla en liten tår.
Min mage är fortfarande ute och cyklar (efter någon väldigt främmande och otäck väg). Sitter förtilläfället och dricker pollen, ja pollen, jag vet, är inte det sådant som man (eller inte man, men många) är allergisk mot? (jag undrar just vad som händer om en pollenallergiker dricker det?) Jo det är det, små gula och några svarta pulver-kulor som ligger i en 200grams påse och ska förvaras i kylskåp 1 tsk rörs ut i vatten eller juice en gång/dag, OBS! ej varmt vatten (jag undrar just vad som hände då, min gissning är att värmen tar död på det som är bra, vad nu det är). Anledningen till att jag sitter här och dricker geting- och humlemat är att det påstås ska vara bra för immunförsvaret och det passar bra tycker jag att dricka och äta immunförsvars uppbyggande saker nu när jag fått svar på en del av alla tusen (inte tusen, då skulle jag ha varit väldigt svimfärdig och sängliggande, men många rör var det i alla fall) blodprov som jag tog för någon vecka sedan. Jag har tydligen sänkta blodplättar och vita blodkroppar, och dom vita blodpropparna har med immunförsvaret att göra (detta stod det dock inte i brevet från läkare Mårten, det var mest oförståligt, jag kanske ska utbilda mig till läkare bara för att skriva vettiga brev som folk förstår, och inte dessa gissningsmeddelanden som likagärna skulle kunna vara morsekoder). Känns som att jag testat och testar allt som som går, skulle någon säga till mig att jag varje morgon skulle klättra över vårt hyreshus samtidigt som jag jonglerade med åtta ägg och räknade baklänges från femhundrasextiosju till noll (och förstör jag äggen eller tappar räkningen så måste jag klättra ned och göra om det) så skulle jag inte förvånas över om jag gjorde det (först måste jag dock lära mig att jonglera, och klättra bra, räkningen skulle jag nog klara av). Har haft konstant illamående i två dagar nu och igår hade jag alldeles för hög feber.
Jag har förövrigt sagt upp mig från mitt jobb, det känns skönt. Mycket skönt. Jag saknar människorna, fast dom har jag ju kvar.
Nu ska jag skriva ett bra tal på 15 min som ska få alla onsdagslyssnare att tappa hakan, fyllas av inspiration och jävlaranamma och kanske till och med fälla en liten tår.
Hulda 84 har tittar på garn och åker på temasemester
Om 27 minuter kan jag gå från jobbet med gott samvete (kan hända att jag utamanar mig själv och går några minuter tidigare) med 4 veckor betald semester framför mig. Det känns vuxet och lyxigt. Teman för min semester (när fan jag nu började ha teman på mina semestrar, eller semestrar och semestrar, det här är min första semester i hela mitt liv) är rekreation, inspiration, umgänge, kärlek och aktivitet.
Idag har jag kännt mig som Hulda 84 när jag var inne och frågade om stickmönster, garner och storlek på stickor på hemflit. Jag har ätit lunch med min kära mor på news och brännt upp strupen(strupen är ett inte allt för tjusigt ord) än en gång, nu med ett rött österlen smaksatt med persika, hallon, vanilj och pistage. Bjudit över min rysspappa och mina kära syskon på lite sojaglass och klädprovning här på jobbet. tittat i bilddagböcker och först kännt mig lite utanför och meningslös för att jag inte lägger upp några bilder så att alla får se och avundas vilket bra och aktivit liv jag lever med resor, teater, konserter, fika med alla möjliga människor på alla möliga platser men sen så kom jag på att jag är inte utanför och har inte ett meningslöst liv, jag är bara för lat för att lägga upp bilder i bilddagboken, det tar för lång tid helt enkelt. Jag uppskattar allas bilder väldigt mycket, känslan av utanförskap kom bara plötsligt över mig när jag satt här själv på jobbet och spanade in allas parkhäng, roliga miner, tjusiga kläder, fräna människor och finmiddagar.
Det kanske skönaste av allt, jag har betat(trots att jag inte är någon häst) av och jobbat bort alla måsten och komihåg från min att göra lista (som jag har för att överhuvud(et) taget komma ihåg någonting alls. Har nämligen märkt en tendens till senildemens under mina stressiga dagar).
Jag vill bygga en eko-park på Ön.
Nu går jag. 9 min tidigare.
och sen blir det balsam för magen
Tevattnet på News är alltbra kokhett. Det är väldigt bra om man ska sitta och smutta på det en hel kväll men under en stressig lunch så bränner man bara upp strupen.
Grönt te ska bara ha 80 gradigt vatten, (som jag lärt mig av min vän linnea som varit i tebranchen och blivit lite av ett teproffs) vilket news tevatten inte riktigt lever upp till. Dom har dock goda röda teer. och det är ett trevligt ställe. Toolie tycker att deras lunchbuffé är helt makalös.
1 dag kvar och sen är det semester och balsam för magen.
utmattad motivation
Nu är jag bara trött. Väldigt trött
"Trevlig midsommar", sa en man på gatan
Natten har jag mest spenderat på toaletten. Min mage är fortfarande kaos. Jag börjar bli orolig för den.
När Anton sa grattis imorse så kom jag på att jag fyller år idag, det känns lite kul, det är alltid trevligt att fylla år och 19 är en rätt snygg ålder, liksom 17 och 21. Det är någonting med dessa ojämna nummer som gör att de har stil. Så imorse för nitton år sedan kl 05:52 så föddes jag, nitton år är inte särskit mycket.
Kände mig lite ensam imorse av att vakna utan sång, tårta och finfrukost, men så slog mig tanken att nu har jag väl blivit stor, mitt namn har ju flyttat från brevlådan på teg till en alldeles egen brevlåda så jag ska nog sluta förvänta mig obligatoriska morgongratulationer. När jag precis hade accepterat min tysta "ensamma" födelsedagsmorgon och satt mig i soffan för att måla naglarna(för att pyssla om mig själv lite) så kommer hela familjen utom mamma och Tuffsa insjungandes genom dörren. Moje rullar in en fin gammal cykel, Toolie ger mig en puss och av pappa får jag (låna) sju böcker om en alldeles lagom kraftigt byggd kvinna, rysschoklad och en slant. Och det bästa av allt -Lotta på bråkmakargatan födelsedagssången- den gör varje födelsedag till en riktigt födelsedag. Så jag slapp vara särskilt stor idag, det känns bra, jag fick till och med en cykel. Anton gav mig en parfym med Maja-inslagning (garn och tidningspapper). Jag har aldrig fått en parfym förut, det kändes lite fint, och den luktade gott, så nu luktar jag gott. Inte för att jag stinker i vanliga fall (förutom nu i och för sig när magen är ledsen och hjälplös) men nu luktar jag lite extra gott. På vägen till jobbet sa en man på gatan "trevlig midsommar" också log han ett sånnt där genomhjärtligt leende som smittar av sig, så jag gick och log hela vägen till jobbet. Tack du som förgyllde min dag ytterligare.
Nu ska jag återgå till jobbet och försöka göra bort sådant som annars stressande ligger kvar och gnager i huvud och samvete.
"Är det en vanlig dag, är det en vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag för det är min födelsedag, hurra hurra hurra, hurra hurra hurra"
Jag känner mig som överkokt potatis och gammal mjölk
Jag har blivit vardagsmat. det känns som att jag liksom många andra misslyckades med mitt nyårslöfte (haha nyårslöfte, det låter så otroligt meningslöst) I alla fall så lovade jag mig själ att ordagrant "Mitt nyårslöfte är nog helt enkelt att jag ska låta bli att bli vardagsmat, jag vill värdera varje dag som lyxmiddag och mysfika. Uppskatta och ta hand om mig själv och världen till max." men just nu är jag så långt ifrån glamorösa middagar och myspys man kan komma. Min mage är kaos, säkert bara för att jag igår skrev att magen mår bättre än på länge och att jag började känna min kropp, min mage är en främmande äckelgubbe och illamåendet strålar ända ut i tårna. Här kommer direkt prestationsångest, skuldkänslor och vrida tankar in. Trots att jag spenderade en och en halv timme på toaletten imorse så masade jag mig ändå iväg till jobbet. Väl där fick jag lite ångest över att jag inte var först dit, vilket gör att jag känner mig lat som kommer två till fem minuter efter förste man. Det första jag gör när jag lagt jackan på fotöljen och väckt datorn från viloläge är ett besök på toaletten, där blir jag kvar i fem minuter och sedan kallas jag tillbaka var femte minut igen. När magen lugnat sig lite börjar illamåendet ta vid och jag erkänner för mig själv att jag mår nog inte så värst bra. Min kära arbetskollega frågar mig om jag måste vara på jobbet eller om jag kan gå hem. och efter lite övervägande mellan -hur dålig jag kommer att känna mig om jag går hem- och -hur illa jag mår och ändå inte är kapabel till att göra särskilt mycket vettigt om jag stannar och jag sitter nog hellre på min toa än på jobbets och trycker-. Jag bestämmer mig för det senare och går hem till mama och papas place på teg där jag kan sitta och jobba med toaletten bara alldeles bakom ryggen. och här sitter jag nu, känner mig oduglig (jag lyckas inte ens ändra texten från fet stil), urlakad, illamående, trött, frusen och meningslös. Egentligen borde jag bara tillåta mig själv att må såhär. Hyra en film och mysa ned mig i soffan med en filt och något varmt. Men istället blir jag rastlös och såhär meningslöst beklagande och livlös. Jag får må såhär, jag får vara hemma från jobbet, jag får ha en dag då jag inte åstadkommer något fantastisk eller ler hela tiden, jag får somna om och sova bort dagen.
Jag är less
på allt ansvarstagande. På projekt som ligger och stressar i maggropen och möten där det bestäms saker som jag inte känner att jag har koll på eller klarar av. På (toapaus) min oroliga nedstämda mage som trots min vård och omtanke inte riktigt repar sig. På att känna mig dålig fast jag egentligen vet att jag är ganska bra. På att känna mig ful fast när jag tittar mig i spegeln ser att jag inte är pjåkig ändå.
Jag vill leka och lära, pyssla och skapa, resa och upptäcka, skratta och uppleva, älska och hjälpa, inspireras och inspirera, motiveras och motivera, känna mig så livfull och "kraftig" som jag vanligtvis brukar.
Jag lär dock känna mig själv mer och mer för varje dag och mina insikter blir mer och mer insiktsfulla och jag känner mig lite klokare och lugnare när jag får grepp om helheten. När jag kan acceptera min brister och tillåta mig att inte vara bäst.
Nu tillåter jag mig att nöja mig med dagens jobbinsats bestående av två mail och ett samtal. Jag tänker ge mig själv till soffan och hoppas att tv:n erbjuder någonting vettigt, eller nej, det behöver faktiskt inte ens vara vettigt.
Nu har jag nog inte fått sagt det jag egentligen ville, det låter nog inte så bra som jag tänkte att det skulle låta och nästan allt är i ful fet stil(fast det lyckades jag precis fixa, pluspoäng till mig). Men (man ska inte börja meningar med men) jag ger mig ändå och jag orkar inte läsa igenom och rätta till knepiga meningsbyggnader, glömda bokstäver, ord och stavfel.
Hej soffan, tack filten och Grattis Linnea.
Basiller och stress.
Jag är kan inte direkt utnämna mig till någon sån där alldeles fantastiskt duktig bloggare. (Fast vad är en duktigt bloggare? att man skriver ofta/mycket/bra/roligt/förbannat?). Hur som helst.
Det är sommar. Jag älskar IKSUS sommargympa i vänortsparken på torsdagar - Afropower, det är bra skit. Jag fyller år på Torsdag. Min nyblivna rysspappa kommer hem imorgon. Jag känner mig stressad och rastlös samtidigt som trött och lugn. Jag ser fram emot semester.
Det visade sig att mina magbesvär som jag gått och dragits med sedan hemkomsten från sydostasien i december var parasiter och basiller och svampar och annat otäckt. Dom lever i mina stackars tarmar och käkar upp allt socker, vitt mjöl, mjölk och jäst som jag får i mig, jag jobbar på att svälta ihjäl dem (dock inte mig själv). Det går ganska bra och jag mår bättre än på väldigt länge. Det är en befrielse att inte gå runt med en mage ständigt uppblåst som om jag vore i sjunde månaden, det är härligt att bli riktigt hungrig och kunna äta utan att min kropp säger NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!! och sen straffar mig med att bete sig som ett för hårt pumpat gummidäck i minst en vecka efteråt. Jag börjar känna min kropp igen.
Det är skönt.
Jag tycker om mitt jobb, förutom den ständiga stressen och det eviga sittandet framför datorn. Jag inser för varje dag som går att jag ska och vill nog egentligen göra någonting annat. Snart. Jag vill röra på mig, jag vill jobba med hälsa, kroppen, miljö och människor. Jag vill jobba kreativt med hela mig och inte bara tänka på beställning. Jag vill vakna på mornarna och känna mig pigg, utvilad och spänd på vad dagen kommer att erbjuda. Jag vill omge mig av sådant som jag brinner för och jag vill byta miljö. Umeå känns mindre och mindre för varje dag och i höst kommer nästan ingen av de närmaste finnas kvar, eller kvar finns ni men inte i Umeå, vilket gör Umeå ännu mindre, tystare och mer oinspirerande. Jag vill se nya människor varje dag och inspirireras av min omgiving.
Jag har vunnit en resa till sydafrika 10 dgr i nov/dec. Den tanken kan jag hämta livslust (det låter som att jag är en självdestruktiv hopplös liten stackare som går runt och vill försvinna på stutts, så är dock inte fallet, jag trivs alldeles utmärkt med att leva och jag skulle inte byta någonting i världen för att inte längre göra det. Jag använder ordet livsslust i någon sorts annan betytydelse än ´lust till att leva´ kanske mer `känna mer lust i livet, i min vardag` ) från ett tag.
Jag vill ge mina allra hjärtligaste hälsningar till Linnea som jag saknar mycket, som tampas med rix fm tjejer och bönder i Nyköping, som jag har stora tervliga planer på att besöka i sommar.
Det är sommar. Jag älskar IKSUS sommargympa i vänortsparken på torsdagar - Afropower, det är bra skit. Jag fyller år på Torsdag. Min nyblivna rysspappa kommer hem imorgon. Jag känner mig stressad och rastlös samtidigt som trött och lugn. Jag ser fram emot semester.
Det visade sig att mina magbesvär som jag gått och dragits med sedan hemkomsten från sydostasien i december var parasiter och basiller och svampar och annat otäckt. Dom lever i mina stackars tarmar och käkar upp allt socker, vitt mjöl, mjölk och jäst som jag får i mig, jag jobbar på att svälta ihjäl dem (dock inte mig själv). Det går ganska bra och jag mår bättre än på väldigt länge. Det är en befrielse att inte gå runt med en mage ständigt uppblåst som om jag vore i sjunde månaden, det är härligt att bli riktigt hungrig och kunna äta utan att min kropp säger NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!! och sen straffar mig med att bete sig som ett för hårt pumpat gummidäck i minst en vecka efteråt. Jag börjar känna min kropp igen.
Det är skönt.
Jag tycker om mitt jobb, förutom den ständiga stressen och det eviga sittandet framför datorn. Jag inser för varje dag som går att jag ska och vill nog egentligen göra någonting annat. Snart. Jag vill röra på mig, jag vill jobba med hälsa, kroppen, miljö och människor. Jag vill jobba kreativt med hela mig och inte bara tänka på beställning. Jag vill vakna på mornarna och känna mig pigg, utvilad och spänd på vad dagen kommer att erbjuda. Jag vill omge mig av sådant som jag brinner för och jag vill byta miljö. Umeå känns mindre och mindre för varje dag och i höst kommer nästan ingen av de närmaste finnas kvar, eller kvar finns ni men inte i Umeå, vilket gör Umeå ännu mindre, tystare och mer oinspirerande. Jag vill se nya människor varje dag och inspirireras av min omgiving.
Jag har vunnit en resa till sydafrika 10 dgr i nov/dec. Den tanken kan jag hämta livslust (det låter som att jag är en självdestruktiv hopplös liten stackare som går runt och vill försvinna på stutts, så är dock inte fallet, jag trivs alldeles utmärkt med att leva och jag skulle inte byta någonting i världen för att inte längre göra det. Jag använder ordet livsslust i någon sorts annan betytydelse än ´lust till att leva´ kanske mer `känna mer lust i livet, i min vardag` ) från ett tag.
Jag vill ge mina allra hjärtligaste hälsningar till Linnea som jag saknar mycket, som tampas med rix fm tjejer och bönder i Nyköping, som jag har stora tervliga planer på att besöka i sommar.
Nytt jobb och förvirrad förstoppning
Plötsligt förvandlas jag till en liten liten liten, ungefär 5 cm lång ingenalls. Jag har inga åsikter för jag är rädd för att tycka eller föreslå fel saker. Jag smyger runt och aktar mig för att vara ivägen. Jag vågar inte fråga av rädsla att klassas som korkad. Jag försöker passa in. Men jag vet mycket väl att det är helt fel teknik, eller teknik och teknik, det är en typsikmaja reaktion. Jag får banne mig ta och ge mig, för med den här förstoppade inställningen kommer jag ingen vart.
Jag är less på att få ångest för minsta lilla "snesteg".
Nu är det avslappade rörelser, impulsfrågor, allamöjliga åsikter och mitt vanliga jag som gäller.