Vem fan bryr sig? - Jag känner mig som överkokt potatis och gammal mjölk

Jag har blivit vardagsmat. det känns som att jag liksom många andra misslyckades med mitt nyårslöfte (haha nyårslöfte, det låter så otroligt meningslöst) I alla fall så lovade jag mig själ att ordagrant "Mitt nyårslöfte är nog helt enkelt att jag ska låta bli att bli vardagsmat, jag vill värdera varje dag som lyxmiddag och mysfika. Uppskatta och ta hand om mig själv och världen till max." men just nu är jag så långt ifrån glamorösa middagar och myspys man kan komma. Min mage är kaos, säkert bara för att jag igår skrev att magen mår bättre än på länge och att jag började känna min kropp, min mage är en främmande äckelgubbe och illamåendet strålar ända ut i tårna. Här kommer direkt prestationsångest, skuldkänslor och vrida tankar in. Trots att jag spenderade en och en halv timme på toaletten imorse så masade jag mig ändå iväg till jobbet. Väl där fick jag lite ångest över att jag inte var först dit, vilket gör att jag känner mig lat som kommer två till fem minuter efter förste man. Det första jag gör när jag lagt jackan på fotöljen och väckt datorn från viloläge är ett besök på toaletten, där blir jag kvar i fem minuter och sedan kallas jag tillbaka var femte minut igen. När magen lugnat sig lite börjar illamåendet ta vid och jag erkänner för mig själv att jag mår nog inte så värst bra. Min kära arbetskollega frågar mig om jag måste vara på jobbet eller om jag kan gå hem. och efter lite övervägande mellan -hur dålig jag kommer att känna mig om jag går hem- och -hur illa jag mår och ändå inte är kapabel till att göra särskilt mycket vettigt om jag stannar och jag sitter nog hellre på min toa än på jobbets och trycker-. Jag bestämmer mig för det senare och går hem till mama och papas place på teg där jag kan sitta och jobba med toaletten bara alldeles bakom ryggen. och här sitter jag nu, känner mig oduglig (jag lyckas inte ens ändra texten från fet stil), urlakad, illamående, trött, frusen och meningslös. Egentligen borde jag bara tillåta mig själv att må såhär. Hyra en film och mysa ned mig i soffan med en filt och något varmt. Men istället blir jag rastlös och såhär meningslöst beklagande och livlös. Jag får må såhär, jag får vara hemma från jobbet, jag får ha en dag då jag inte åstadkommer något fantastisk eller ler hela tiden, jag får somna om och sova bort dagen.

Jag är less

på allt ansvarstagande. På projekt som ligger och stressar i maggropen och möten där det bestäms saker som jag inte känner att jag har koll på eller klarar av. På (toapaus) min oroliga nedstämda mage som trots min vård och omtanke inte riktigt repar sig. På att känna mig dålig fast jag egentligen vet att jag är ganska bra. På att känna mig ful fast när jag tittar mig i spegeln ser att jag inte är pjåkig ändå.

Jag vill leka och lära, pyssla och skapa, resa och upptäcka, skratta och uppleva, älska och hjälpa, inspireras och inspirera, motiveras och motivera, känna mig så livfull och "kraftig" som jag vanligtvis brukar.

Jag lär dock känna mig själv mer och mer för varje dag och mina insikter blir mer och mer insiktsfulla och jag känner mig lite klokare och lugnare när jag får grepp om helheten. När jag kan acceptera min brister och tillåta mig att inte vara bäst.

Nu tillåter jag mig att nöja mig med dagens jobbinsats bestående av två mail och ett samtal. Jag tänker ge mig själv till soffan och hoppas att tv:n erbjuder någonting vettigt, eller nej, det behöver faktiskt inte ens vara vettigt.

Nu har jag nog inte fått sagt det jag egentligen ville, det låter nog inte så bra som jag tänkte att det skulle låta och nästan allt är i ful fet stil(fast det lyckades jag precis fixa, pluspoäng till mig). Men (man ska inte börja meningar med men) jag ger mig ändå och jag orkar inte läsa igenom och rätta till knepiga meningsbyggnader, glömda bokstäver, ord och stavfel.

Hej soffan, tack filten och Grattis Linnea.