Vem fan bryr sig?

Välkommen till min nya blogg! (..ploppar det automatiskt upp. Tydligen tycker någon att det ska stå så i början av detta för mig helt nya bloggplace, som jag hade tänkt kasta mig in i)

Jag tänkte börja mitt 2007 som jag avslutade det. Med viktig förtvivlan och funderationer.
--
"Ute och går med syster och mor.
Solen värmer oss skönt i ryggen, träden speglas i den öppna älven och gruset skrapar torrt under våra små nätta skor. 
Gräset är grönt och jag har sett videkissar börjat knoppa.
Vi möter cyklande barn och tanter med bara, nakna,oklädda anklar.
De där frihetspirret som kallas vårkänslor börjar krypa runt i min kropp och luften påminner om en tidig vårdag.
Igår kväll föll varmt regn och luften var fuktig och ljum. Det fick naturen att dofta jord.
Det känns som att vi snart får börja gå barnbent och med nakenfötter.
Fast det är något som inte känns riktigt rätt 

Dagarna är allt för korta för att det ska kunna vara vår. Det är hela 6 månader kvar tills mina fotsulor får förenas med varm asfalt och gröngräs igen. Om allt nu var och är som det borde och brukar.
Älven borde vara frusen, kall och vit.
Vi borde vara påbylsade med kläder och varma öronlapps mössor.
Barnens cyklar borde vara undanstoppade sedan länge tillbaka och länge framöver. Tanternas fötter och anklar borde vara omslutna av tjocka goa strumpor och benen klädda med minst 3 lager tyg.
Mina näshår borde frysa ihop i näsan när jag andas in riktigt djupt och jag saknar de små varmluftsmolnen som brukar bildas från våra andetag på grund av den kyliga luften.
Termometern borde åtminstone visa runt 10-15 minusgrader. (eller i alla fall någon enstaka minusgrad)
Den vita snön borde lysa upp med sin närvaro när mörkret faller..
 
...men här är nu bara totalt mörker och förvirrande plusgrader.

Jag tror det är något som inte riktigt står rätt till, för jag har just upplevt min första gröna nyårsafton, fylld av vårkänslor.
31 dec 2006. kl 13:14. +3 grader.
Den första och förhoppningsvis sista.

Vad är det egentligen vi håller på att ställa till med?"
----

Men förutom skrämmande klimatförändringar, oro för världen och lite osäker spänning vad den nya regeringen hittar på så känns 2007 som ett riktigt bra år. Själva nyårsafton och det heliga tolv slaget kändes dock lite överskattat och som en salig röra. Den obligatoriska nedräkningen blev inget av och instängd mellan en hel del höghus så lyckades jag knappt se en endaste liten färgglad smäll på himlen. Fyrverkerimissen bryr mig dock inte ett dugg, jag tycker ändå bäst om de små tysta ljusballongerna som mjukt färdas upp i mörkret. Fyrverkerier borde kuttas och bannlysas. Att det magiska tolvslaget inte var så magiskt som det brukar (eller brukar och brukar, lika magiskt som vi brukar låtsas som att det är) gör mig inte heller någonting. Ett litet klockslag, ett tick. Men det nya året är ju minsan ett väldigt bra tillfälle att ta tag i sitt liv och göra alla dessa drastiska förändringar och löften som vi ofta lovar oss själva. Vi ska gå ner i vikt, börja träna, äta sunt, bli snällare, ta hand om oss själva, spendera mer eller mindre pengar, börja på ett nytt jobb, säga upp sig, bli snyggare, ha roligare, ta ledigt oftare, bli mer insiktsfull, lyssna mer på proffsen, läsa fler böcker, umgås mer med familj och vänner, städa mer eller mindre, skänka pengar till bra saker, uppskatta människor och ting och alla andra nyårslöften som förmodligen skickades ut till jagvetintevad eller kanske bara in i oss själva. Oftast helt enkelt ta tag i våra liv och ruska om riktigt odentligt. Jag klandrar inget av det (förutom kanske en del av de hysteriska tidningsartiklarna med många nya dieter och mirakel metoder att förändra allt från ögonlock och lår till hjärta, värld och själ. 
Det är härligt med nystarter, till en början. Tills mycket ebbar ut i vardagsmat och vi verkar ha en tendens att lyckas gå ner oss i oss själva. Mitt nyårslöfte är nog helt enkelt att jag ska låta bli att bli vardagsmat, jag vill värdera varje dag som lyxmiddag och mysfika. Uppskatta och ta hand om mig själv och världen till max. Det låter kanske klyschigt, men whatever.

(jag måste erkänna att jag tror jag kommer klara mig helt okej i bloggvärlden faktiskt)

So long.