Vem fan bryr sig?

Hemma från min två veckors föreläsningsturné. Jag har hunnit hålla 17 föreläsningar och lärt mig massor av både mig själv och andra. Det har varit otroligt lärorikt och roligt men det är också väldigt härligt att vara hemma. Det är höghöst här hemma, luften är så väldigt fräsch och jag mår så väldigt bra.

I tisdags började min turné. I tisdags tog även jordens resurser slut för i år. Alltså de resurser som jorden kan återbilda tog slut. Så från och med i tisdags fram till jul så lever vi på jordens reserver.
Tisdagkväll hoppade jag somsagt på ett nattåg för att starta en två veckors föreläsningsturné. Jag har hunnit hålla 5 föreläsningar sedan i onsdags och alla har gått helbra. Jag får nya insikter efter varje föreläsning och jag börjar bli rätt så varm i kläderna vid det här laget. Jag har fått mycket bra respons och idag sa ett gäng tjejer till och med att "det var grymt bra!", det värmer.
Nu befinner jag mig i Göteborg för att imorgon besöka Bokmässan och sedan ta tåget till Stockholm. Och tacka vet jag tåg!!

"Om ni var tvungen att byta ut någon del i/av er kropp till en teknisk grej, vilken del och till vad?"

Sitter och förbereder en föreläsning som jag ska hålla på Dragonskolan här i Umeå idag. Förra veckan var jag i Övik och höll en föreläsning och fick efteråt höra att många tyckt att jag var det bästa inslaget under dagen. Det värmde i hela mig. Jag jobbar för fullt med de nya kapitlen till min bok och har inte så fasligt mycket kvar. Ikväll åker jag till sthlm för att imorgon vara med på en kick off för WWF och berätta om Svalbard resan. 

Nu är de 40 föreläsningarna fullsatta, har till och med råkat boka in 2 extra för att jag räknat dåligt. Så nu hade några tur. Är så fascinerad över hur fort de har blivit uppbokade, på 2 veckor har alla 40 bokats upp. Helt sjukt. Och roligt att det finns ett sådant intresse för det här ämnet. Det kan bara båda gott. Så nu finns det alltså inga gratisplatser kvar men det går fortfarande att boka in mig utanför projektet men då tillkommer arvode och resersättning för föreläsningarna.

Nu är det endast 3 gratis föreläsningsplatser kvar! Helt otroligt vad de har gått åt, på två veckor har nästan alla 40 blivit bokade. Nu är det endast 3 st kvar som sagt, så först till kvarn.

Jag har snart fyllt upp föreläsningskvoten och igår höll jag den första. Det gick finfint, en kvinna i publiken började gråta, vet inte hur jag ska tolka det riktigt. Men hon tyckte att det var bra iaf. Jag kommer snart lägga upp min föreläsningsturné här på bloggen om någon skulle råka vara i närheten och är sugen på att dyka in på en.

Kom på mig själv med att plötsligt känna mig lätt värdelös vilket är en väldigt ovettig och dum känsla som inte vet var den kom ifrån och som jag genast lägger av med. Förutom denna lilla notis så sitter på mitt rum (en av alla mina tillfälliga arbetsplatser) och skriver ett legendariskt bra kapitel om klimat. Ni får läsa det sen när den nya upplagan av boken kommer ut.

Kom nyligen hem från en veckas vandring i fjällen. Helt otroligt vilken fantastisk natur jag har så nära. Jag har växt upp i fjällen men varje gång jag åker till min stuga så förundras jag av dess skönhet (inte stugans skönhet utan naturens). Det är  som ett uppvaknande varje gång jag åker dit. Allt stadstempo rinner av mig och jag fjälluften gör mig pigg, vacker och lycklig. Innerst inne är jag en riktig skogsmulle, jag smygdrömmer om min västerbottensgård med gigantisk ladugård som jag vill bo i i framtiden. Jag ska ha mycket djur och plantera allt möjligt ätbart i min trädgård. Jag är dock lite stadsråtta också. Jag trivs i stadstempot (fast helst under korta intensiva stunder), jag trivs bland alla människor och all kreativitet som flödar runt hej vilt på större ställen.

Dagen har varit fantastisk. Klockan är för länge sedan alldeles för mycket men jag har svårt att gå och lägga mig. Sitter här i köket i Umnäs och mår gott. Filosoferar och skriver. Spanar ut på farfars traktor som står här nedanför på lejdan(?), han har slagit hö. Nu är det nog så mörkt (vilket inte är mörkt alls) som det kommer att bli inatt och snart börjar nog solen att gå upp igen. Svensk sommar är för härligt. Särskilt svensk sommar i Lappland.

Nyhemkommen från ännu en trip, två veckors volontärarbete på ett café på Ängsbacka kursgårds no mind festival. En hippie/yoga/hälso/meditations festival som jag i princip vuxit upp på. I sommar blev min 11:e sommar i rad som jag var där. n vacker plats med underbara människor. På vägen hem åkte jag, min pappa och lillasyster förbi Gotland en sväng för att hälsa på kusin och andra nära och kära. Gotland och Visby tog mig med storm. Något annat som tagit mig med storm är livet. Fick en plötslig chock nu när jag kom hem. Efter att ha varit isolerad på en kursgård utan någon särskild kontakt alls med omvärlden så störtade jag så plötsligt in i allting som händer och finns att göra här hemma. Jobb, 5 sidor mail att svara på, böcker att skicka, kapitel att skriva, intervjuer att göra, pressreleaser att skriva, projekt att planera, göra mig hemmastadd någonstans (bor just nu i resväskor från 4 olika resor), artiklar och krönikor att skriva, ta vara på sommaren och umgås med underbara vänner. Allt kom så direkt inpå att jag drabbades av plötslig oro förvirring och andnöd. Vet inte riktigt i vilken eller vilka ändar jag ska börja ta tag i saker. Intrycken från sista 3 månaderna är många och obearbetade, Idéerna springer omkring som galningar i huvudet och inspirationen kittlar runt lite här och var i kroppen. Jag känner mig allmänt splittrad och i behov av struktur. Det är det svåraste med att jobba med sitt eget. Att lyckas sätta upp arbetstider och komma ihåg att ha fritid. Jag älskar verkligen det jag gör och har sista veckorna insett hur jäkla bra den går för mig, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag ska bara bli lite bättre på det här med upplägg av saker och ting, bestämma mig för i vilket hörn jag ska börja. Jag är iaf väldigt glad över att vara hemma, det känns så bra så bra.

Ett hörn jag nog redan bestämt mig för att börja arbeta i är projektet som jag ska jobba med till hösten, jag nämnde det lite hastigast det tidigare inlägget men tänkte att jag skulle beskriva det lite mer ingående. Så här kommer lite info om vad projektet egentligen är för någonting.

 

"Jag har till hösten fått projektstöd av konsumentverket för att under 4 månader (aug – nov) hålla 40 föreläsningar utifrån hennes bok ”Vem fan bryr sig –En bok om dig och mig och världen”. Projektets syfte är att sprida information om medveten konsumtion och inspirera Sveriges skolor och ungdomar att börja tänka efter mer hur våra handlingar påverkar oss själva, andra människor och jorden vi lever på.

Varje föreläsning är ca 60-90 min långa och målgruppen är 11-20 år, tanken är att föreläsningarna ska spridas ut runt om i Sverige så att informationen når ungdomar både mer norr- och söder ut. Därför har 10 av Sveriges större län valts ut och besöka 4 olika skolor i varje av dessa 10 län som är Västerbotten, Dalarna, Jämtland, Östergötland, Värmland, Västra Götaland, Stockholms län, Jönköpings län, Gävleborgs län och Södermanland. Varje skola erbjuds ett paket innehållande föreläsning, ett antal exemplar av min bok och digitalt arbetsmaterial. Allt är helt gratis, uppehälle för mig och teknik (som projektor och ev. mikrofon-mygga) fixas dock av den aktuella skolan. Är ni intresserade är ni välkomna att kontakta mig för att anmäla ert intresse så föreslår jag lediga datum under hösten, föreläsningarna kommer främst att hållas under september t.o.m. november månad. Det är först till kvarn som gäller."

Befinner mig nu på Svalbard t.o.m den 19 juni. Det är sinnessjukt häftigt här.

(kopierat ur min resdagbok som jag nastan lyckats skriva i under min pagaende kenyaresa. Mer utforliga tankar om bl.a miljo, vatten, skrap, gatubarn och fattigdom kommer senare)

Nu ar jag tillbaka mamma(och andra som kanske undrat over min faordighet i tidigare inlagg), mitt gamla jag, maja med raserfingrarna pa tangentbordet, fylld av berattelser och historier fran mina forsta 4 veckor har i Kenya.

Det kanns svart att aterge alla miljoner intryck jag varit med om dessa veckor men jag ska gora ett gott forsok. Jag befinner mig nu pa ett lyxhotell(for 400kr natten, inkl gym(med personlig tranare som till och med hjalper till att strecha och masserar ens rygg efter passet), frukost(som i.o.f inte var nagon hojdare men anda) och pool(som ar iskall men som jag anda hardade mig igenom 15 min simning i). (jag maste ocksa lagga till annu en parentes i denna djungel av parenteser och saga att dom t.o.m har bastu och angbastu, det ar lyx(sarskilt nar man bott i lera och 40 graders varme(i 40 graders varme kan man namligen inte halla sig sarskilt ren utan kanner sig standigt lika skitig som gatubarnen jag mott pa gatan) i nagra veckor)
Nu ar det slut pa parenteser(iaf for ett tag)
Vad jag ville komma till var att detta hotell ar en total kontrast till hur resan startade. Jag och Linnea kom trotta,efter 11 h flygresa, fram till Nairobi dar en van till victor(sonen till michael som agde garden som vi skulle jobba pa) motte oss pa flygplatsen, han satte oss i en svart-taxi(taxibilen var vit men mannen i var bokstavligen svart och likasa hans verksamhet). Vi kom fram till Hotel Greton dar vi checkade in for att sedan ga och kolla om i kunde boka en bussbiljett morgonen darpa med Akamba(som ska vara kenyas palitligaste bussforetag) det visade sig att bussen var full p.g.a skolorna startat igen efter oroligheterna. Det innebar att vi tog en annan buss vid namn All blacks(bussen var malad som en haj). Det var en sadan charmig buss som gar nar den ar full (och da maste tillaggas att chaufforen betalar folk med telefon kort for att latsas vara passagerare genom att sitta i bussen och se ut som att de ska aka men sedan nar folk kliver pa(for att bussen ser ratt full ut) sa kliver dessa latsas-passagerare av, vilket gor att bussen toms och fylls i valdigt sakt mak, narmare bestamt 4 timmar tog det innan vi kom ivag fran Nairobi). Vi var glada for att vara pavag men precis som vi borjat slappnat av(efter 3-4 h bussakande + de 4h da vi bara satt i bussen och vantade pa att fa bege oss) sa gar bussen sonder. Bussen stannar och star still i 3 h medan nagra halvdana mekaniker mixtrar med vad-det-nu-heter-dar-bakdacken-sitter-i-ihop-i-varandra. Efter 3 h mixtrande sa hade de lappat ihop skadorna sa pass att vi kunde fortsatta. Det blev morkt och borjade regna vilket fyllde de kraterliknande halen i vagen med ratt mycket vatten. Pa grund av dessa hal sa valde chaufforen att kora mer i diket an pa vagen. hur som helst sa kom vi fram till Homa Bay 12 h senare fran att vi satt oss i bussen. Vi traffade victor som slappte av oss hos sin far Michael som bodde i ett platskjul (och da menar jag platskjul).
I Homa bay var vi i en dag da vi besokte en skola och nasta dag sa akte vi vidare till Rusinga Island dar Michael har sin fru och sina barnbarn(deras mamma dog i TBC sa barnbarnen bor hos Michael och Jane). Rusinga Island blev inte riktigt som tankt, vi besokte skolan for de hemlosa barnen, dar vi skulle jobba. Sedan skulle vi kolla farmen dar vi ocksa skulle fa arbeta. Farmbesoket skots upp mer och mer for varje dag(han pastod att hans farm var oversvammad, vilket var valdigt konstigt eftersom alla klagade pa att det varit torka senaste 3 veckorna, trots att det var regnperiod). arbetet pa skolan var heller inte direkt nagot arbete utan vi satt mest pa en stol och tittade pa barnen, nar jag forsokte leka med dem sa blev de mest radda och lararna nastan tvingade de stackars 4-7 aringarna att hoppa i min, i jorden, uppritade hage. Pa eftermiddagarna satte sig Michael i sin stol i deras lerhus och satt dar tills det blev kvall (fran kl 11-12 pa dagen tills han gick och la sig). Det slutade med att jag och Linnea satt och laste mest hela dagarna och vantade pa att fa se garden och komma igang med det arbete vi stallt in oss pa. efter ett par dagar dar utan vatten, el och nagonting att gora forutom att sitta och svettas i den nastan 40gradiga varmen sa borjade vi inse att de kommande veckorna skulle se ganska likadana ut. Svettas och lasa, det var inte vad jag kom till Kenya for att gora, svettas kanske men lasa det kan jag gora hemma. Vi gick och la oss kl 8 eftersom det blir kolsvart kl 7 och utan el finns inte sa mycket att gora forutom att kika pa natthimlen(som dock var otroligt vacker, himlen kanns mycket narmare har pa nagot satt). Vi borjade ganska snabbt drabbas av latt panik och rastloshet vilket gjorde att vi tog till en ganska ful men nodvandig flyktplan. Jag sa att jag hade en van fran sverige i Nakuru och hon skulle jag endast kunna traffa om jag akte inom ett par dagar. (vannen i fraga fanns pariktigt fast var inte riktigt min van utan mer ett nummer och ett namn som jag fatt av en kvinna innan jag akte fran sverige). Michael var samarbetsvillig och efter att ha klattrat upp pa ett berg ett par ggr(for att fa sandning pa telefonen sa vi kunde ringa till var 'van' och beratta att vi var pavag till Nakuru) sa var var flyktplan fullbordad och nagra dagar senare akte vi darifran (utan att fa ha sett nagon farm alls, vi blev mest uppvisade som nagra vita manniskor pa guldbricka som inte ens fick pumpa upp en fotboll sjalv(en rektor pa en skola dar jag lamnade en fotboll sa sa tjusigt att: 'we don't like to let women do hard work'(vilket ar javligt motsagelsefullt eftersom det ar kvinnorna som gor sa gott som allt jobb i Kenya)). Jane (Michaels fru) var en underbar kvinna som gjorde allt, plus lite till, i hushallet medan Michael satt pa sin feta rov och filosoferade hela dagarna. Hon lagade mat till oss och passade upp oss rejalt (maten var dock inget jag sjalv skulle ha valt att ata och efter nagra dagar var vi fruktansvart less pa den. Vi levde mest pa friterade degklumpar och en valdigt mysko mjolklump, helt utan smak, vid namn Ugali) (jag at ocksa den otacka Nil-fisken som planterats in i victoria sjon och atit upp all annan fisk, det var ingen trevlig upplevelse). hur som helst, deras barnbarn Tanyya 6 ar och Gloria 4 ar var aven dom helt underbara sma varelser. Michael daremot var en 60 arig gubbe(jag sager inte att man ar gubbe for att man ar 60 utan han betedde sig som en gubbe) som satt pa sin ratt stora rumpa hela dagarna, han skrot valdigt om alla sina projekt som han styrt upp, hade dalig humor och maste ha haft tendenser till senildemens eftersom han upprepade sa gott som allt han berattade minst 5 ggr. Han ar en helt otrolig man som styrt upp valdigt manga jattefina och lyckade projekt som ror miljo och fattigdom men han ar samtigt den girigaste och respektlosaste manniska jag nagonsin traffat. Jag har heller aldrig sett en manniska ata sa mycket som han gjorde(eller jo, kanske pa manniskor-over-300-kilos-programmen-som-ibland-visas-pa-tv).
hur som helst (som tydligen verkar vara mitt nya favorit uttryck) sa akte vi ifran Rusinga island efter ca 7 dagar tror jag. Bilfarden till Homa bay var i en sa kallad 'shared taxi' dar man trycker in sa manga som mojligt i en vanlig personbil och kor pa sma-sma-sma-valdigt-guppiga-bakvagar-som-inte-ar-anpassade-for-bilar for att akta sig for polisen. Vi satt 11 st i en 5manna bil. 2 st i passagerarsatet, 2 st i forarastatet, 4 stycken i baksatet(inkl den valdigt overviktiga Michael) och 3 stycken i bagageutrymmet. 11 vuxna manniskor!. Det var den vidrigaste resan jag troligen kommer att uppleva i mitt liv. Jag och linnea var alldeles skakis nar vi klev ur bilen i Homa Bay(for vi tog oss fram tillslut, efter ett par timmar). dagen efter akte vi till Nakuru(annu en otrevlig bussresa pa 8 timmar) dar vi blev upphamtade av Lina och Sofia (tva missionarer fran sverige) som tog emot oss med oppna armar och korde oss till ett otroligt mysigt guest house som lag tillsammans med en forskola. Dar bodde bara vi och ett finladssvenskt par fran finland, Jenny & Leon. Vi stannade dar i over tva veckor och hade det mycket battre an pa rusinga island. Dar besokte vi och hjalpte till lite pa Bethesda children ministry som arbetar med gatubarn, for pa safari(dar jag fick se en giraff, plus massor av fler skithaftiga djur, men giraffen var franast), adopterade en katt som dog, blev van med frukttanter och tandlosa fruktman, handlade av galna forsaljare, besokte ett barnhakte, hejjade pa galna sma barn som frenetiskt skrev MSUNGO!!(som betyder vit man) efter oss var vi an gick, larde oss lite Swahili och solade vara vita hudar pa baksidan av vart finfina rum.

Vi gjorde mer ocksa men mina fingrar borjar fa kramp och for er tappra sjalar som tagit er sa har langt, igenom detta virriga dravel fyllt av parenteser(dar jag t.o.mtappar bort mig sjalv) sa ska jag nu forsoka fa till ett kort men innehallsrikt slut pa denna fyra veckors sammanfattning.

Kenyaresan har hittills inte overhuvudtaget varit som jag planerat, tankt eller forestallt mig. Mycket har gatt snett men jag ar dock nojd med veckorna. Allt ar sjukt annorlunda. klimatet, manniskorna, kulturen, lagarna och t.o.m myggen ar annorlunda(sjukt mycket mer irriterande och ettriga an norrlandska mygg). De flesta kenyanerna ar verkligen trevliga men det finns mycket otackingar ocksa och jag vet inte hur manga ggr under dessa veckor som jag onskat att jag vore svart. Jag har sagt det forut men maste saga det igen, landskapet ar helt sagolikt!. Tiden och tempot i kenya ar dock ingenting som tilltalar mig. folk sager en tid och kommer nagra timmar senare och manga sitter bara pa rumpan hela dagarna. allt gar otroligt segt har och rastlosheten har gjort mig ratt galen till och fran.

kanner att jag gjort detta ganska rorigt och alla dessa over sjutusen tecken racker inte att beratta och beskriva alla intryck och upplevelser, men jag maste verkligen sluta har for jag borjar se dubbelt (ar inte van att sitta sahar lange vid en dator). Resten av historierna far berattas en annan dag och nar jag kommit hem over nagra tekoppar.

Vi kom iaf till Nairobi igar och checkade in pa detta urtrevliga hotell. Linnea akte tillbaka till sverige tidigt imorse och jag har roat mig i lyxen har pa hotellet hela dagen. imorgon checkar jag ut och beger mig till hotellet dar jag ska traffa Rattvisemarkt som kommer med ett flyg vid atta pa kvallen. Nu vantar en sista vecka med studiebesok hos Rattvisemarkta producenter.

Jag borjar se fram emot att komma hem till den svenska sommaren, fast forst ska jag gora en tripp till svalbard ocksa. Vilket blir en lika stor kontrast till kenya som platskjulen vi tidigare bott i ar till det har hotellet.

Kwa heri(hejda) och Jamo au shikamoo(god kvall)

Vi tog oss i kragen och styrde upp en sista vinterhelg i Umnäs, mitt paradis på jorden. Vi fyllde helgen med sköna diskussioner, världens mysigaste 75 mil i bil, bastu- och snöbad, snowboard- och slalomåkande, otroligt mycket fullkornspasta, en fjälltur, solbrända kinder och massvis med runthoppande i pudersnö. Kvällarna spenderade vi mest framför elden och pratade om allt från att mina föräldrar har en grym skivsamling till universums oändlighet.