Svalbard - Voyage for the future
Befinner mig nu på Svalbard t.o.m den 19 juni. Det är sinnessjukt häftigt här.
Ni kan läsa om resan på www.nannymaja.wordpress.com
Det händer för övrigt häftiga saker i mitt liv. Jag har fått godkänt för de projektpengar jag sökte hos konsumentverket för att i höst kunna jobba med min bok och hålla föreläsningar. 180 000 kr
Livet är häftigt.
Puss
Platskjul VS lyxhotell
(kopierat ur min resdagbok som jag nastan lyckats skriva i under min pagaende kenyaresa. Mer utforliga tankar om bl.a miljo, vatten, skrap, gatubarn och fattigdom kommer senare)
Nu ar jag tillbaka mamma(och andra som kanske undrat over min faordighet i tidigare inlagg), mitt gamla jag, maja med raserfingrarna pa tangentbordet, fylld av berattelser och historier fran mina forsta 4 veckor har i Kenya.
Det kanns svart att aterge alla miljoner intryck jag varit med om dessa veckor men jag ska gora ett gott forsok. Jag befinner mig nu pa ett lyxhotell(for 400kr natten, inkl gym(med personlig tranare som till och med hjalper till att strecha och masserar ens rygg efter passet), frukost(som i.o.f inte var nagon hojdare men anda) och pool(som ar iskall men som jag anda hardade mig igenom 15 min simning i). (jag maste ocksa lagga till annu en parentes i denna djungel av parenteser och saga att dom t.o.m har bastu och angbastu, det ar lyx(sarskilt nar man bott i lera och 40 graders varme(i 40 graders varme kan man namligen inte halla sig sarskilt ren utan kanner sig standigt lika skitig som gatubarnen jag mott pa gatan) i nagra veckor)
Nu ar det slut pa parenteser(iaf for ett tag)
Vad jag ville komma till var att detta hotell ar en total kontrast till hur resan startade. Jag och Linnea kom trotta,efter 11 h flygresa, fram till Nairobi dar en van till victor(sonen till michael som agde garden som vi skulle jobba pa) motte oss pa flygplatsen, han satte oss i en svart-taxi(taxibilen var vit men mannen i var bokstavligen svart och likasa hans verksamhet). Vi kom fram till Hotel Greton dar vi checkade in for att sedan ga och kolla om i kunde boka en bussbiljett morgonen darpa med Akamba(som ska vara kenyas palitligaste bussforetag) det visade sig att bussen var full p.g.a skolorna startat igen efter oroligheterna. Det innebar att vi tog en annan buss vid namn All blacks(bussen var malad som en haj). Det var en sadan charmig buss som gar nar den ar full (och da maste tillaggas att chaufforen betalar folk med telefon kort for att latsas vara passagerare genom att sitta i bussen och se ut som att de ska aka men sedan nar folk kliver pa(for att bussen ser ratt full ut) sa kliver dessa latsas-passagerare av, vilket gor att bussen toms och fylls i valdigt sakt mak, narmare bestamt 4 timmar tog det innan vi kom ivag fran Nairobi). Vi var glada for att vara pavag men precis som vi borjat slappnat av(efter 3-4 h bussakande + de 4h da vi bara satt i bussen och vantade pa att fa bege oss) sa gar bussen sonder. Bussen stannar och star still i 3 h medan nagra halvdana mekaniker mixtrar med vad-det-nu-heter-dar-bakdacken-sitter-i-ihop-i-varandra. Efter 3 h mixtrande sa hade de lappat ihop skadorna sa pass att vi kunde fortsatta. Det blev morkt och borjade regna vilket fyllde de kraterliknande halen i vagen med ratt mycket vatten. Pa grund av dessa hal sa valde chaufforen att kora mer i diket an pa vagen. hur som helst sa kom vi fram till Homa Bay 12 h senare fran att vi satt oss i bussen. Vi traffade victor som slappte av oss hos sin far Michael som bodde i ett platskjul (och da menar jag platskjul).
I Homa bay var vi i en dag da vi besokte en skola och nasta dag sa akte vi vidare till Rusinga Island dar Michael har sin fru och sina barnbarn(deras mamma dog i TBC sa barnbarnen bor hos Michael och Jane). Rusinga Island blev inte riktigt som tankt, vi besokte skolan for de hemlosa barnen, dar vi skulle jobba. Sedan skulle vi kolla farmen dar vi ocksa skulle fa arbeta. Farmbesoket skots upp mer och mer for varje dag(han pastod att hans farm var oversvammad, vilket var valdigt konstigt eftersom alla klagade pa att det varit torka senaste 3 veckorna, trots att det var regnperiod). arbetet pa skolan var heller inte direkt nagot arbete utan vi satt mest pa en stol och tittade pa barnen, nar jag forsokte leka med dem sa blev de mest radda och lararna nastan tvingade de stackars 4-7 aringarna att hoppa i min, i jorden, uppritade hage. Pa eftermiddagarna satte sig Michael i sin stol i deras lerhus och satt dar tills det blev kvall (fran kl 11-12 pa dagen tills han gick och la sig). Det slutade med att jag och Linnea satt och laste mest hela dagarna och vantade pa att fa se garden och komma igang med det arbete vi stallt in oss pa. efter ett par dagar dar utan vatten, el och nagonting att gora forutom att sitta och svettas i den nastan 40gradiga varmen sa borjade vi inse att de kommande veckorna skulle se ganska likadana ut. Svettas och lasa, det var inte vad jag kom till Kenya for att gora, svettas kanske men lasa det kan jag gora hemma. Vi gick och la oss kl 8 eftersom det blir kolsvart kl 7 och utan el finns inte sa mycket att gora forutom att kika pa natthimlen(som dock var otroligt vacker, himlen kanns mycket narmare har pa nagot satt). Vi borjade ganska snabbt drabbas av latt panik och rastloshet vilket gjorde att vi tog till en ganska ful men nodvandig flyktplan. Jag sa att jag hade en van fran sverige i Nakuru och hon skulle jag endast kunna traffa om jag akte inom ett par dagar. (vannen i fraga fanns pariktigt fast var inte riktigt min van utan mer ett nummer och ett namn som jag fatt av en kvinna innan jag akte fran sverige). Michael var samarbetsvillig och efter att ha klattrat upp pa ett berg ett par ggr(for att fa sandning pa telefonen sa vi kunde ringa till var 'van' och beratta att vi var pavag till Nakuru) sa var var flyktplan fullbordad och nagra dagar senare akte vi darifran (utan att fa ha sett nagon farm alls, vi blev mest uppvisade som nagra vita manniskor pa guldbricka som inte ens fick pumpa upp en fotboll sjalv(en rektor pa en skola dar jag lamnade en fotboll sa sa tjusigt att: 'we don't like to let women do hard work'(vilket ar javligt motsagelsefullt eftersom det ar kvinnorna som gor sa gott som allt jobb i Kenya)). Jane (Michaels fru) var en underbar kvinna som gjorde allt, plus lite till, i hushallet medan Michael satt pa sin feta rov och filosoferade hela dagarna. Hon lagade mat till oss och passade upp oss rejalt (maten var dock inget jag sjalv skulle ha valt att ata och efter nagra dagar var vi fruktansvart less pa den. Vi levde mest pa friterade degklumpar och en valdigt mysko mjolklump, helt utan smak, vid namn Ugali) (jag at ocksa den otacka Nil-fisken som planterats in i victoria sjon och atit upp all annan fisk, det var ingen trevlig upplevelse). hur som helst, deras barnbarn Tanyya 6 ar och Gloria 4 ar var aven dom helt underbara sma varelser. Michael daremot var en 60 arig gubbe(jag sager inte att man ar gubbe for att man ar 60 utan han betedde sig som en gubbe) som satt pa sin ratt stora rumpa hela dagarna, han skrot valdigt om alla sina projekt som han styrt upp, hade dalig humor och maste ha haft tendenser till senildemens eftersom han upprepade sa gott som allt han berattade minst 5 ggr. Han ar en helt otrolig man som styrt upp valdigt manga jattefina och lyckade projekt som ror miljo och fattigdom men han ar samtigt den girigaste och respektlosaste manniska jag nagonsin traffat. Jag har heller aldrig sett en manniska ata sa mycket som han gjorde(eller jo, kanske pa manniskor-over-300-kilos-programmen-som-ibland-visas-pa-tv).
hur som helst (som tydligen verkar vara mitt nya favorit uttryck) sa akte vi ifran Rusinga island efter ca 7 dagar tror jag. Bilfarden till Homa bay var i en sa kallad 'shared taxi' dar man trycker in sa manga som mojligt i en vanlig personbil och kor pa sma-sma-sma-valdigt-guppiga-bakvagar-som-inte-ar-anpassade-for-bilar for att akta sig for polisen. Vi satt 11 st i en 5manna bil. 2 st i passagerarsatet, 2 st i forarastatet, 4 stycken i baksatet(inkl den valdigt overviktiga Michael) och 3 stycken i bagageutrymmet. 11 vuxna manniskor!. Det var den vidrigaste resan jag troligen kommer att uppleva i mitt liv. Jag och linnea var alldeles skakis nar vi klev ur bilen i Homa Bay(for vi tog oss fram tillslut, efter ett par timmar). dagen efter akte vi till Nakuru(annu en otrevlig bussresa pa 8 timmar) dar vi blev upphamtade av Lina och Sofia (tva missionarer fran sverige) som tog emot oss med oppna armar och korde oss till ett otroligt mysigt guest house som lag tillsammans med en forskola. Dar bodde bara vi och ett finladssvenskt par fran finland, Jenny & Leon. Vi stannade dar i over tva veckor och hade det mycket battre an pa rusinga island. Dar besokte vi och hjalpte till lite pa Bethesda children ministry som arbetar med gatubarn, for pa safari(dar jag fick se en giraff, plus massor av fler skithaftiga djur, men giraffen var franast), adopterade en katt som dog, blev van med frukttanter och tandlosa fruktman, handlade av galna forsaljare, besokte ett barnhakte, hejjade pa galna sma barn som frenetiskt skrev MSUNGO!!(som betyder vit man) efter oss var vi an gick, larde oss lite Swahili och solade vara vita hudar pa baksidan av vart finfina rum.
Vi gjorde mer ocksa men mina fingrar borjar fa kramp och for er tappra sjalar som tagit er sa har langt, igenom detta virriga dravel fyllt av parenteser(dar jag t.o.mtappar bort mig sjalv) sa ska jag nu forsoka fa till ett kort men innehallsrikt slut pa denna fyra veckors sammanfattning.
Kenyaresan har hittills inte overhuvudtaget varit som jag planerat, tankt eller forestallt mig. Mycket har gatt snett men jag ar dock nojd med veckorna. Allt ar sjukt annorlunda. klimatet, manniskorna, kulturen, lagarna och t.o.m myggen ar annorlunda(sjukt mycket mer irriterande och ettriga an norrlandska mygg). De flesta kenyanerna ar verkligen trevliga men det finns mycket otackingar ocksa och jag vet inte hur manga ggr under dessa veckor som jag onskat att jag vore svart. Jag har sagt det forut men maste saga det igen, landskapet ar helt sagolikt!. Tiden och tempot i kenya ar dock ingenting som tilltalar mig. folk sager en tid och kommer nagra timmar senare och manga sitter bara pa rumpan hela dagarna. allt gar otroligt segt har och rastlosheten har gjort mig ratt galen till och fran.
kanner att jag gjort detta ganska rorigt och alla dessa over sjutusen tecken racker inte att beratta och beskriva alla intryck och upplevelser, men jag maste verkligen sluta har for jag borjar se dubbelt (ar inte van att sitta sahar lange vid en dator). Resten av historierna far berattas en annan dag och nar jag kommit hem over nagra tekoppar.
Vi kom iaf till Nairobi igar och checkade in pa detta urtrevliga hotell. Linnea akte tillbaka till sverige tidigt imorse och jag har roat mig i lyxen har pa hotellet hela dagen. imorgon checkar jag ut och beger mig till hotellet dar jag ska traffa Rattvisemarkt som kommer med ett flyg vid atta pa kvallen. Nu vantar en sista vecka med studiebesok hos Rattvisemarkta producenter.
Jag borjar se fram emot att komma hem till den svenska sommaren, fast forst ska jag gora en tripp till svalbard ocksa. Vilket blir en lika stor kontrast till kenya som platskjulen vi tidigare bott i ar till det har hotellet.
Kwa heri(hejda) och Jamo au shikamoo(god kvall)
Nu ar jag tillbaka mamma(och andra som kanske undrat over min faordighet i tidigare inlagg), mitt gamla jag, maja med raserfingrarna pa tangentbordet, fylld av berattelser och historier fran mina forsta 4 veckor har i Kenya.
Det kanns svart att aterge alla miljoner intryck jag varit med om dessa veckor men jag ska gora ett gott forsok. Jag befinner mig nu pa ett lyxhotell(for 400kr natten, inkl gym(med personlig tranare som till och med hjalper till att strecha och masserar ens rygg efter passet), frukost(som i.o.f inte var nagon hojdare men anda) och pool(som ar iskall men som jag anda hardade mig igenom 15 min simning i). (jag maste ocksa lagga till annu en parentes i denna djungel av parenteser och saga att dom t.o.m har bastu och angbastu, det ar lyx(sarskilt nar man bott i lera och 40 graders varme(i 40 graders varme kan man namligen inte halla sig sarskilt ren utan kanner sig standigt lika skitig som gatubarnen jag mott pa gatan) i nagra veckor)
Nu ar det slut pa parenteser(iaf for ett tag)
Vad jag ville komma till var att detta hotell ar en total kontrast till hur resan startade. Jag och Linnea kom trotta,efter 11 h flygresa, fram till Nairobi dar en van till victor(sonen till michael som agde garden som vi skulle jobba pa) motte oss pa flygplatsen, han satte oss i en svart-taxi(taxibilen var vit men mannen i var bokstavligen svart och likasa hans verksamhet). Vi kom fram till Hotel Greton dar vi checkade in for att sedan ga och kolla om i kunde boka en bussbiljett morgonen darpa med Akamba(som ska vara kenyas palitligaste bussforetag) det visade sig att bussen var full p.g.a skolorna startat igen efter oroligheterna. Det innebar att vi tog en annan buss vid namn All blacks(bussen var malad som en haj). Det var en sadan charmig buss som gar nar den ar full (och da maste tillaggas att chaufforen betalar folk med telefon kort for att latsas vara passagerare genom att sitta i bussen och se ut som att de ska aka men sedan nar folk kliver pa(for att bussen ser ratt full ut) sa kliver dessa latsas-passagerare av, vilket gor att bussen toms och fylls i valdigt sakt mak, narmare bestamt 4 timmar tog det innan vi kom ivag fran Nairobi). Vi var glada for att vara pavag men precis som vi borjat slappnat av(efter 3-4 h bussakande + de 4h da vi bara satt i bussen och vantade pa att fa bege oss) sa gar bussen sonder. Bussen stannar och star still i 3 h medan nagra halvdana mekaniker mixtrar med vad-det-nu-heter-dar-bakdacken-sitter-i-ihop-i-varandra. Efter 3 h mixtrande sa hade de lappat ihop skadorna sa pass att vi kunde fortsatta. Det blev morkt och borjade regna vilket fyllde de kraterliknande halen i vagen med ratt mycket vatten. Pa grund av dessa hal sa valde chaufforen att kora mer i diket an pa vagen. hur som helst sa kom vi fram till Homa Bay 12 h senare fran att vi satt oss i bussen. Vi traffade victor som slappte av oss hos sin far Michael som bodde i ett platskjul (och da menar jag platskjul).
I Homa bay var vi i en dag da vi besokte en skola och nasta dag sa akte vi vidare till Rusinga Island dar Michael har sin fru och sina barnbarn(deras mamma dog i TBC sa barnbarnen bor hos Michael och Jane). Rusinga Island blev inte riktigt som tankt, vi besokte skolan for de hemlosa barnen, dar vi skulle jobba. Sedan skulle vi kolla farmen dar vi ocksa skulle fa arbeta. Farmbesoket skots upp mer och mer for varje dag(han pastod att hans farm var oversvammad, vilket var valdigt konstigt eftersom alla klagade pa att det varit torka senaste 3 veckorna, trots att det var regnperiod). arbetet pa skolan var heller inte direkt nagot arbete utan vi satt mest pa en stol och tittade pa barnen, nar jag forsokte leka med dem sa blev de mest radda och lararna nastan tvingade de stackars 4-7 aringarna att hoppa i min, i jorden, uppritade hage. Pa eftermiddagarna satte sig Michael i sin stol i deras lerhus och satt dar tills det blev kvall (fran kl 11-12 pa dagen tills han gick och la sig). Det slutade med att jag och Linnea satt och laste mest hela dagarna och vantade pa att fa se garden och komma igang med det arbete vi stallt in oss pa. efter ett par dagar dar utan vatten, el och nagonting att gora forutom att sitta och svettas i den nastan 40gradiga varmen sa borjade vi inse att de kommande veckorna skulle se ganska likadana ut. Svettas och lasa, det var inte vad jag kom till Kenya for att gora, svettas kanske men lasa det kan jag gora hemma. Vi gick och la oss kl 8 eftersom det blir kolsvart kl 7 och utan el finns inte sa mycket att gora forutom att kika pa natthimlen(som dock var otroligt vacker, himlen kanns mycket narmare har pa nagot satt). Vi borjade ganska snabbt drabbas av latt panik och rastloshet vilket gjorde att vi tog till en ganska ful men nodvandig flyktplan. Jag sa att jag hade en van fran sverige i Nakuru och hon skulle jag endast kunna traffa om jag akte inom ett par dagar. (vannen i fraga fanns pariktigt fast var inte riktigt min van utan mer ett nummer och ett namn som jag fatt av en kvinna innan jag akte fran sverige). Michael var samarbetsvillig och efter att ha klattrat upp pa ett berg ett par ggr(for att fa sandning pa telefonen sa vi kunde ringa till var 'van' och beratta att vi var pavag till Nakuru) sa var var flyktplan fullbordad och nagra dagar senare akte vi darifran (utan att fa ha sett nagon farm alls, vi blev mest uppvisade som nagra vita manniskor pa guldbricka som inte ens fick pumpa upp en fotboll sjalv(en rektor pa en skola dar jag lamnade en fotboll sa sa tjusigt att: 'we don't like to let women do hard work'(vilket ar javligt motsagelsefullt eftersom det ar kvinnorna som gor sa gott som allt jobb i Kenya)). Jane (Michaels fru) var en underbar kvinna som gjorde allt, plus lite till, i hushallet medan Michael satt pa sin feta rov och filosoferade hela dagarna. Hon lagade mat till oss och passade upp oss rejalt (maten var dock inget jag sjalv skulle ha valt att ata och efter nagra dagar var vi fruktansvart less pa den. Vi levde mest pa friterade degklumpar och en valdigt mysko mjolklump, helt utan smak, vid namn Ugali) (jag at ocksa den otacka Nil-fisken som planterats in i victoria sjon och atit upp all annan fisk, det var ingen trevlig upplevelse). hur som helst, deras barnbarn Tanyya 6 ar och Gloria 4 ar var aven dom helt underbara sma varelser. Michael daremot var en 60 arig gubbe(jag sager inte att man ar gubbe for att man ar 60 utan han betedde sig som en gubbe) som satt pa sin ratt stora rumpa hela dagarna, han skrot valdigt om alla sina projekt som han styrt upp, hade dalig humor och maste ha haft tendenser till senildemens eftersom han upprepade sa gott som allt han berattade minst 5 ggr. Han ar en helt otrolig man som styrt upp valdigt manga jattefina och lyckade projekt som ror miljo och fattigdom men han ar samtigt den girigaste och respektlosaste manniska jag nagonsin traffat. Jag har heller aldrig sett en manniska ata sa mycket som han gjorde(eller jo, kanske pa manniskor-over-300-kilos-programmen-som-ibland-visas-pa-tv).
hur som helst (som tydligen verkar vara mitt nya favorit uttryck) sa akte vi ifran Rusinga island efter ca 7 dagar tror jag. Bilfarden till Homa bay var i en sa kallad 'shared taxi' dar man trycker in sa manga som mojligt i en vanlig personbil och kor pa sma-sma-sma-valdigt-guppiga-bakvagar-som-inte-ar-anpassade-for-bilar for att akta sig for polisen. Vi satt 11 st i en 5manna bil. 2 st i passagerarsatet, 2 st i forarastatet, 4 stycken i baksatet(inkl den valdigt overviktiga Michael) och 3 stycken i bagageutrymmet. 11 vuxna manniskor!. Det var den vidrigaste resan jag troligen kommer att uppleva i mitt liv. Jag och linnea var alldeles skakis nar vi klev ur bilen i Homa Bay(for vi tog oss fram tillslut, efter ett par timmar). dagen efter akte vi till Nakuru(annu en otrevlig bussresa pa 8 timmar) dar vi blev upphamtade av Lina och Sofia (tva missionarer fran sverige) som tog emot oss med oppna armar och korde oss till ett otroligt mysigt guest house som lag tillsammans med en forskola. Dar bodde bara vi och ett finladssvenskt par fran finland, Jenny & Leon. Vi stannade dar i over tva veckor och hade det mycket battre an pa rusinga island. Dar besokte vi och hjalpte till lite pa Bethesda children ministry som arbetar med gatubarn, for pa safari(dar jag fick se en giraff, plus massor av fler skithaftiga djur, men giraffen var franast), adopterade en katt som dog, blev van med frukttanter och tandlosa fruktman, handlade av galna forsaljare, besokte ett barnhakte, hejjade pa galna sma barn som frenetiskt skrev MSUNGO!!(som betyder vit man) efter oss var vi an gick, larde oss lite Swahili och solade vara vita hudar pa baksidan av vart finfina rum.
Vi gjorde mer ocksa men mina fingrar borjar fa kramp och for er tappra sjalar som tagit er sa har langt, igenom detta virriga dravel fyllt av parenteser(dar jag t.o.mtappar bort mig sjalv) sa ska jag nu forsoka fa till ett kort men innehallsrikt slut pa denna fyra veckors sammanfattning.
Kenyaresan har hittills inte overhuvudtaget varit som jag planerat, tankt eller forestallt mig. Mycket har gatt snett men jag ar dock nojd med veckorna. Allt ar sjukt annorlunda. klimatet, manniskorna, kulturen, lagarna och t.o.m myggen ar annorlunda(sjukt mycket mer irriterande och ettriga an norrlandska mygg). De flesta kenyanerna ar verkligen trevliga men det finns mycket otackingar ocksa och jag vet inte hur manga ggr under dessa veckor som jag onskat att jag vore svart. Jag har sagt det forut men maste saga det igen, landskapet ar helt sagolikt!. Tiden och tempot i kenya ar dock ingenting som tilltalar mig. folk sager en tid och kommer nagra timmar senare och manga sitter bara pa rumpan hela dagarna. allt gar otroligt segt har och rastlosheten har gjort mig ratt galen till och fran.
kanner att jag gjort detta ganska rorigt och alla dessa over sjutusen tecken racker inte att beratta och beskriva alla intryck och upplevelser, men jag maste verkligen sluta har for jag borjar se dubbelt (ar inte van att sitta sahar lange vid en dator). Resten av historierna far berattas en annan dag och nar jag kommit hem over nagra tekoppar.
Vi kom iaf till Nairobi igar och checkade in pa detta urtrevliga hotell. Linnea akte tillbaka till sverige tidigt imorse och jag har roat mig i lyxen har pa hotellet hela dagen. imorgon checkar jag ut och beger mig till hotellet dar jag ska traffa Rattvisemarkt som kommer med ett flyg vid atta pa kvallen. Nu vantar en sista vecka med studiebesok hos Rattvisemarkta producenter.
Jag borjar se fram emot att komma hem till den svenska sommaren, fast forst ska jag gora en tripp till svalbard ocksa. Vilket blir en lika stor kontrast till kenya som platskjulen vi tidigare bott i ar till det har hotellet.
Kwa heri(hejda) och Jamo au shikamoo(god kvall)