Tacksamhet och inspiration
"Livskonsten är att uppskatta friskheten utan att först behöva bli sjuk".
Att uppskatta kärleken innan den försvinner.
Att uppskatta naturen innan vi förorenat den.
Att uppskatta djuren innan de är utrotningshotade.
Lyssna på Fredrik Häréns tal på svt.se (sök: kunskapen dag). En fantastisk människa och ett fantastiskt tal. Sverige och västvärlden är dock inte lika fantastisk.
En inspirations och tacksamhetsvåg kom plötsligt över mig. Jag ser fram emot miljöbyte och nytänkande.
Igårbitti och magiska vipsknäppningar.
Hittills 639 döda i Kenya. Dödssiffrorna fortsätter att stiga. Kofi Annan skulle på besök i fredags och försöka snacka lite vett i Odinga och Kibaki som sitter på sina rumpor och tjurar. Jag hoppas innerligt att dom löser det här.
Det skrämmer mig hur insatt jag är i denna fråga, inte för att jag är väldigt insatt och för att det gör ont i mig när jag läser om hur de plundrar flyktingbussar och dränker passagerarna i en flod utan för att det då slår mig hur mycket annat skit som pågår samtidigt som jag inte ens ägnar en tanke åt. Irak, Sydamerika, andra afrikanska länder, HIV/AIDS m.m m.m. Listan kan göras lång. Jag kräver inte av mig själv att hålla mig uppdaterat av precis allt som händer hela tiden men det slog mig bara hur lite man(jag) bryr sig, och hur fullt upp man(Jag) har med sig själv. Det är väl snarare det, jag bryr mig verkligen, men jag har så fullt upp med mig själv att annat sätts åt sidan och inte ägnas så mycket tid. Jag kan inte göra särskilt mycket åt Kenya konflikten heller, eller någon annan konflikt heller, förutom att försöka påverka de stora nissarna som har inflytande, gå med i en människorättsorganisation m.m. Men det stör mig, jag skulle vilja knäppa med mina magiska fingrarna också vips!.
Min kära lillbror invigde mig i ett nytt ord/uttryck idag, ett helt logiskt och självklart men samtidigt så främmande och oandvänt: Igårbitti.
Inga jävla aningar? och meningslösa/fulla nödvändigheter?
Jag vet inte.
Men plötsligt blev hela mina välplanerade tre månader ett tomt svart hål. Kenyaresan ställdes in pga oroligheterna efter valet den 27 dec. Två stora, rika, maktgiriga(det är kanske inte ett ord?), envisa kenyanska gubbar sitter och tjurar för att båda vill leda landet. De vägrar prata med varandra och utanför deras antagligen rätt stora hus med feta dörrar, skräckinjagande vakter och stora gröna gårdar så skjuter, bränner, hugger och dränker människorna varandra. Antingen har de fått betalt av någon av "presidenterna" eller så är det bara jävligt sura. De dödar varandra för att de kommer från olika folkgrupper. För eftersom den "dumme presidenten" kommer därifrån då är ju alla därifrån lika dumma i huvudet. Det fattar väl allihopa. Då har vi rätt att skjutas och eldas och huggas och dränkas.
(Och här hemma i Sverige sitter jag och spelar Rappakalja, går promenader och läser böcker.)
Vad är det vi sysslar med egentligen? Hur kan det bli såhär?
Jag vet inte.
Men alla mina lustar, inpirationer, längtanar, drömmar och viljor har tagit semester. Jag vill ingenting. Jo en sak vet jag, jag vill känna mig nödvändig (inte att 'åh jag är en värdelös människa' utan jag vill bara känna mig nödvändig, andvändbar, göra skillnad, göra någon glad, hjälpa någon (och inte promt rädda världen eller hitta ett botemedel mot HIV, vilket iof vore helt fantastiskt, utan det skulle räcka med att stå bakom en kassa och vara jätteglad och trevlig så att alla som möter mig i den kassan blir lite gladare än vad de var tidigare)). Kanske heter det jag längtar efter Jobb? jag vet inte. Jag vill nog inte jobba heller. Jag vill nog resa, men vad är det för nått nödvändigt?. eller vill jag ens resa, jag vill nog resa bort och jobba där, i en annan kultur i ett annat land med ett annat klimat och ett annat språk och andra människor.
Jag vet inte.
Men jag kanske håller på att kasta bort den person som jag älskar så väldigt högt. Eller så är det här jätte bra och klokt och "nyttigt?" och lärorikt...... att vi kastar bort varandra tillsammans??. "Bara vänner". Jag tror jag får omvärdera de orden så känns det kanskenoglite bättre.
Fast jag vet inte.
Jag vet iaf att det pirrar i min kropp samtidigt som jag är avdomnad av tristess, jag vet att jag gråter mycket men samtdigt känner mig väldigt glad och "nöjd?", jag vet att jag känner mig ensam men samtidigt väldigt älskad, jag vet att jag vill förändra men samtidigt har jag ingen ork. Det spelar ingen roll samtidigt som alla beslut är de viktigaste besluten i hela världen (tror jag knappast men iaf).
Herre min je vilken tragisk soppa jag just kladdat ner. Eller, jag vet inte?.
Jag går nog och lägger mig och skyller på sömnbrist.
Jag vet att
Jag har tid, jag har pengar, jag har intressen, jag har människor omkring mig som jag älskar och som älskar mig, jag har mig själv.
Jag har möjligheter.
Jag ska bara ta mig i kragen och inse detta.
Men plötsligt blev hela mina välplanerade tre månader ett tomt svart hål. Kenyaresan ställdes in pga oroligheterna efter valet den 27 dec. Två stora, rika, maktgiriga(det är kanske inte ett ord?), envisa kenyanska gubbar sitter och tjurar för att båda vill leda landet. De vägrar prata med varandra och utanför deras antagligen rätt stora hus med feta dörrar, skräckinjagande vakter och stora gröna gårdar så skjuter, bränner, hugger och dränker människorna varandra. Antingen har de fått betalt av någon av "presidenterna" eller så är det bara jävligt sura. De dödar varandra för att de kommer från olika folkgrupper. För eftersom den "dumme presidenten" kommer därifrån då är ju alla därifrån lika dumma i huvudet. Det fattar väl allihopa. Då har vi rätt att skjutas och eldas och huggas och dränkas.
(Och här hemma i Sverige sitter jag och spelar Rappakalja, går promenader och läser böcker.)
Vad är det vi sysslar med egentligen? Hur kan det bli såhär?
Jag vet inte.
Men alla mina lustar, inpirationer, längtanar, drömmar och viljor har tagit semester. Jag vill ingenting. Jo en sak vet jag, jag vill känna mig nödvändig (inte att 'åh jag är en värdelös människa' utan jag vill bara känna mig nödvändig, andvändbar, göra skillnad, göra någon glad, hjälpa någon (och inte promt rädda världen eller hitta ett botemedel mot HIV, vilket iof vore helt fantastiskt, utan det skulle räcka med att stå bakom en kassa och vara jätteglad och trevlig så att alla som möter mig i den kassan blir lite gladare än vad de var tidigare)). Kanske heter det jag längtar efter Jobb? jag vet inte. Jag vill nog inte jobba heller. Jag vill nog resa, men vad är det för nått nödvändigt?. eller vill jag ens resa, jag vill nog resa bort och jobba där, i en annan kultur i ett annat land med ett annat klimat och ett annat språk och andra människor.
Jag vet inte.
Men jag kanske håller på att kasta bort den person som jag älskar så väldigt högt. Eller så är det här jätte bra och klokt och "nyttigt?" och lärorikt...... att vi kastar bort varandra tillsammans??. "Bara vänner". Jag tror jag får omvärdera de orden så känns det kanskenoglite bättre.
Fast jag vet inte.
Jag vet iaf att det pirrar i min kropp samtidigt som jag är avdomnad av tristess, jag vet att jag gråter mycket men samtdigt känner mig väldigt glad och "nöjd?", jag vet att jag känner mig ensam men samtidigt väldigt älskad, jag vet att jag vill förändra men samtidigt har jag ingen ork. Det spelar ingen roll samtidigt som alla beslut är de viktigaste besluten i hela världen (tror jag knappast men iaf).
Herre min je vilken tragisk soppa jag just kladdat ner. Eller, jag vet inte?.
Jag går nog och lägger mig och skyller på sömnbrist.
Jag vet att
Jag har tid, jag har pengar, jag har intressen, jag har människor omkring mig som jag älskar och som älskar mig, jag har mig själv.
Jag har möjligheter.
Jag ska bara ta mig i kragen och inse detta.